Välkommen till vår värld

Den 17 mars 1958 började jag på  det speciella gymnasium, Försvarets Läroverk i Uppsala, som ingick i utbildningen till aktiv officer inom armén. Kravet var alltså  att man hade fullständig studentexamen innan man kunde börja på Kungliga Krigsskolan, Karlberg. Bland alla mycket kvalificerade lärare, anknutna till Universitetet, fanns Professorn i Historia, Erik Carlsson. En fantastiskt inspirerande historielärare. Hans lilla egenhet var att envist uppmana alla elever med son-namn att snarast möjligt byta till något mer speciellt efternamn. I klassen var vi då  två stycken Andersson, en Olsson, en Karlsson och så  jag, Johansson. Efter ett läsår med denna ständiga uppmaning varje lektion, och inledande varje förhör, var det bäddat för att ta upp frågan om ett namnbyte med familjen när jag kom hem på sommarlovet i maj 1959. 

Rune, Siv och Bosse var snabbt med på noterna, medan Tyra och Kaleb var mycket tveksamma. Att byta namn vid 60 års ålder tyckte Kaleb var högfärdigt. Men vi syskon satte igång, och efter en del förfrågningar fick vi tips om att det fanns företag som hade listor med namnförslag som man kunde köpa.

Under sommaren 1958 hade vi förlovat oss, Sonja och jag, så  nu var även hon djupt involverad i processen.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka, inte minst många goda skratt över fullständigt bisarra förslag, enades vi om att WETTÈUS lät både lättuttalat och lite gammaldags. Nästa steg blev att gå  in till Kungliga Statistiska Centralbyrån med vår ansökan, bifogad med några namnförslag i prioritetsordning. Jag kommer inte ihåg de övriga alternativen, men det var snarlika varianter. 

Och så, med underskrift den 10 juni, och med stämpel den 15 juni 1959 kom beviset på  att man godkänt släktnamnet WETTÈUS för oss fem, Lars Rune och hans fru Siv Lill-Hildur, mig Lars Olof, Siv Ingegerd och Bo Gunnar. Sedan gällde det att få  det nya namnet infört i kyrkoböckerna via en anmälan till pastorsämbetet i Gustav Adolfs församling, och detta inom ett år. Vi klarade av den proceduren omgående, och sedan var det klart. 

Detta betydde att när jag kom tillbaka till skolan i Uppsala i slutet av augusti var det inte längre som en Johansson, och därmed var det också slut på Professor Carlssons kommentarer. Han var tvärtom synnerligen förnöjd med ändringen. Vid sidan av mig var det en Karlsson som bytt till Kersfelt, sedermera gift med Anita Gradin, och en Andersson från Östersund  som bytte till Årehed, ett namn som dök upp i någon högre statlig utnämning nyligen. 

Det var väl främst Tyra som tyckte att det var opraktiskt att ha olika namn på  föräldrar och barn, och i slutet av 1961 gick hon och pappa in med sin ansökan om att få haka på  det nya släktnamnet. Det godkännandet är daterat den 29 november 1961, och sedan dess har alltså  vårt eget namn spridits över landet i hittills fyra generationer. 

Det var också  självklart att säja OK när Du bad att få ta namnet som Ditt familjenamn. 

Kållered 2010-07-08

Lars Wettéus